Hem ljuva hem..
Ett hem betyder så olika för många, vissa bryr sig inte så speciellt mycket om hur man bor så länge man har tak över huvudet. O det är ju så det ska vara.. Men om jag ser till mig själv så har mitt hem en stor betydelse för mig i många avseende och därför reagerade jag idag när jag återigen fick frågan: Hur kan du bo själv i ett sådant stort hus, hur klarar du av trädgård och allt som behöver göras... O framför allt ekonomiskt!!!!! O speciellt nu när du inte har några barn hemma längre... Visst skulle jag tänka väldigt logiskt så kanske jag oxå borde tänka dom tankarna men det gör jag inte för jag tycker att det är först och främst jag som ska bestämma hur jag ska bo. Jag är inte rädd för att bli ställd mot väggen i det mesta så länge det är av en känsla av "bry sig om" men när det kommer till ironi blir jag väldigt berörd av känslor som inte gör mig barmhärtig..
Tankarna förde mig automatiskt tillbaka till den tid när huset blev en del av mitt liv, där jag skulle leva och få vara lycklig, där jag skulle efter många år finna en fristad som gav mig en plattform av trygghet och kärlek...
Mitt hem ger mig värme när höstens blåst viner utan för fönstret, när vinterns kalla vindar tjuter runt hörnen och som ger mig en fantastiskt frihet när våren sätter sina färger runt mig och när sommaren hälsar mig välkommen ut:)
Visst det kräver ju en hel del av mig oxå och jag kan lätt erkänna att jag har haft tårar på mina kinder ibland när det ska skottas en jävla massa snö eller när gräset växer som man tror att man gödat det...Eller när alla ljuva 175 kvm ropar: städ, städ....Men jag accepterar dessa krav för jag har fått äran att ta dessa sysslor av ett hus som ger mig så mycket tillbaka...Hur jag än svär eller bli arg så lämnar det inte mig eller vänder mig ryggen utan det står kvar på samma trygga grund, väntar på mig när jag inte är hemma och hälsar mig välkommen hem när jag stiger in genom dörren...
Jag oxå medveten om att det finns saker jag måste göra sen jag blev ensam.. Huvudet går på högvarv ibland när jag tänker på hur det skulle ha sett ut om du funnits kvar men nu är situationen inte så utan nu är det min uppgift att få det till att må så bra som möjligt...Så nu blir nästa projekt att färdigställa färgen på huset, det har ju bestämt att vara grått:) o det gillar jag i högsta grad.. Fast just i detta hade jag önskat att det var ett enplans hus för då hade jag med egen höjd fixat det men nu krävs det någon som kan lyfta mig en bit upp i skyarna så jag även når toppen på huset:) Men det sägs att duktiga flickor kommer till himlen medan andra kommer hur långt som helst så på den fronten blir det inga problem:)))
Jag kan på allvar säga till mig själv att jag aldrig kommer att flytta här ifrån så länge jag fixar det.. Brukar säga till folk att om jag ska flytta så blir nästa projekt "en liten etta gjord av trä och utan kokvrå" smile.....
Så egentligen skiter jag i vad andra tycker för jag skiter i deras så länge dom gör det som känns rätt för dom...
Hönan eller ägget???
Måste börja med att jag är ganska trött just nu på hur vi människor måste ingå i någon form av analys.. kan vi inte bara få vara den vi är?
Nu är det inte så att jag förringar dom som verkligen behöver hjälp och få rätten på sin sida men nu tycker jag det har gått för långt...
Normal eller annorlunda? Tror det är upp till betraktarens ögon.. Visst kan jag tänka att någon är annorlunda men samtidigt så kan ju den personen tycka jag är annorlunda.. Vem har rätt? Är det så att så länge man ingår i den ramen som andra sagt vi ska tillhöra eller rättare sagt vill att man ska tillhöra.. Är det någon form av ett inringat revir där ingen annan ska komma o störa ordningen???? Vårt samhälle har ju satt upp många konstiga värderingar vad som är "normalt"
Kanske är det så att dom som sticker ut skulle kunna vara ett stor tillgång till vårt samhälle och inte ett stort problem..Om man skulle mäta oss människor i en s.k skala 1 till 100 så tror jag att inte många skulle kunna tillhöra skaran "normala" vi skulle inte klara av alla kriterier för ingå i den normala normen så med stor sannerlighet så skulle vi nog vara rätt "onormala"
Idag är det ju en helt naturlig del av vår vardag att sättas under en bokstavskombination... A B C D E.. Jag vet inte var det börjar eller slutar, alfabetet är ju ganska långt i det avseendet...
Vi ska klä oss normalt... Vi ska äta normalt..Vi ska ha normalt sex.. Vi ska dricka normalt..... För hälsan ska vi träna i normal form... Vi ska ha någorlunda normal vikt..Vi ska bete oss normalt.. ja listan kan göras lång men hur många gör/följer detta fenomen? Förhoppningsvis inte många för då hade det funnits många stereotyper!!!...Så för min del vet jag inte om jag är sunt onormal eller sjukligt normal....
Att få vara den man är ska man väl ha rätt till så länge man inte gör andra illa...Att vara s.k avvikande är väl oxå en rättighet... Det är väl individen och personligheten som betyder något och inte bli en slav under en "diagnos"
Men jag vet och har en stor förståelse för att vi inte är så duktiga att förstå att varje person är unik med eller utan etiketten "normal" Men jag hoppas att vi alla kan få en större acceptans...
Tyvärr så lever gammalt tänk kvar i vår moderna tid... Döm inte andra innan du lärt känna dom, en dag kan dom du dömer bort vara en betydelse i ditt liv och jag garanterar att du kommer att uppleva det förr eller senare..Så tänk före innan du dömer...
RTD- Rätten till dig... Stå upp för den du är.. Var stolt för den du har blivit... Man eller Kvinna, Han eller Hon, hen, diagnos, homosexuell, transsexuell,, skit i det utan gå på det du står för, ingen ska kunna säga hur du ska känna, bete dig, vem du ska älska..
..
vad är det som går???
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt o jag kan verkligen hålla med att tiden springer på vare sig man har roligt eller inte. Kanske man vill tänka att tiden går men ungdomen består:) jag tror att många av oss slås av den tanken ofta, man tycker inte man hänger med i alla svängar och vad det beror på vet jag ej, kanske är det åldern som spelar in.
För 2 veckor sen så påmindes jag extra av just detta, sonen flyttade hemifrån. Min son flytta??? Gud så många tankar som rörde sig i mitt huvud.. Så enligt all expertis ska jag nu genomgå en kris som innebär att jag ska känna mig ensam och obehövd... Visst första veckan var lite som att börja om på nytt alldeles själv, huset kändes tomt och inte som mitt hem men jag tror att det är naturligt att känna så, herre gud efter 55 år är det som att föddas på nytt fast i en vuxen kropp:)
Vet inte vem som uppfunnit fenomenet " ålderskris" Från det vi föds till vi försvinner så lever vi konstant i olika stadier eller kriser, det måste ju vara väldigt jobbigt, istället skulle vi kanske leva rätt upp och ner utan att behöva definiera oss i vad vi befinner oss eller så är det en trygghet att det finns som vi ändå kan gömma oss bakom...
När vi är små så heter det ju att man går igenom alla trotsåldrar, istället för att se att det bara är att man utvecklas.
Sen kommer tonårstrotsen, stänger sin dörr på kvällen som en ängel och kommer ut dagen efter som en Jävul:) det är oxå en utveckling.. att man möts av motstånd i allt detta är ju ingen skillnad i någon ålder utan man bara lärs sig att hantera situationer bättre av erfarenhet och genom normer o regler..
Sen ska vi in i vuxenvärlden:
20-årskrisen: handlar om att bli vuxen....
30-årskrisen: Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt
40-årskrisen: kritiskt ifrågasätta allt de hittills åstadkommit. Var det verkligen så här jag ville ha det? Borde jag inte byta jobb, partner etc....
50-årskrisen: Vid 50 är man på topp, sedan går det bara utför. Vi minns och har sett bilder på förfäder som kutryggiga stapplade fram med käpp i den här åldern – och känner oss inte alls likadana!
60 år och framåt: Pension som är efterlängtad av många:) men då kommer andra bekymmer in.. Ekonomi.hälsa-ork till det man vill....
Det är ett jävla krisande hela tiden... Tycker man ska använda det ordet i rätt sammanhang när det verkligen är kris och inte använda det som en osynlig mantel till livet....
Sen ska vi inte glömma när vi krisar att hinna med att behålla ungdomens utseende... Vi ska se ut som 20 men tänka som en 40 åring:)))
Ja det är inte konstigt att vi mår som vi mår i emellanåt när vi hela tiden ska må som enligt andra säger hur vi ska må....
Det enda som är 100% pricksäkert är att vi föds och vi dör, däremellan ska vi leva vare sig ålderskriser eller inte.... Visst har vi rätt att göra våra funderingar under livets gång men att hela tiden ha ordet kris med oss gör att vi tar bort ålderns skönhet samt att få rätten till att njuta vare sig man är 20 eller 60...
Varje morgon jag går upp så går jag ner.. När jag går ner så går jag upp.. för min blick möts av en skriffeltavla där jag efter hand byter ut orden... Idag möts jag av: Var dag är en sällsam gåva en underbar möjlighet...
Så om vi ses tar jag gärna emot en kram oavsett vilken ålder vi möts i:))))
En tanke....
Ja då är vi där igen, tidpunkten där orden låter samma som i århundranden, där vi säger ett gott slut och ett gott nytt, där vi lovar en massa saker som många inte håller, där vi tror eller åtminstone vill tro att det ska bara bli bättre... visst vi ska ju se framåt och visst ska saker o ting bli bättre men vad baserar vi det på? Har vi det inte bra eller? Vi vet alla att livet ger och tar, balansen mellan dessa inte alltid rättvist. Vissa upplever och genomgår att livet tar mer än ger och säkert tvärtom för andra.
Jag vet att det finns olika definitioner på hur vi tänker om att ge och ta:
Det kan gälla framgång-hälsa-inre frid-drömmar, det kallas så enkelt som "vår vardag" som är livets stora/hårda skola där det gäller att bli kär vän med sig själv samt där du kan hitta redskap som gör att det lilla kan bli det stora, där du ger vad du kan för dig själv som bygger på det du får runt dig...
Plötsligt kan det där mörka, hemska göra sin påhälsning, det som vi vet kan och kommer fast vi inte vill, förlusten av något/någon-sorg-sjukdom... Just när man står i detta känns livet som en svart ridå,livet känns inte just då som rättvist, men livet inte bara ger utan livet tar också...När vi hamnar i en svår situation då vill vi "ta" emot det andra kan ge.. Att finnas där räcker långt- att "ge" det betyder så mycket<3
Ja man kan skriva mycket om att ge o ta: Men att ge glädje och få ta emot glädje är som att se livet genom en solstråle:) o glädje är inget som avtar för att man delar den...
Men i det lilla som blir det stora så handlar allt om oss själva,hur vi vill att vårt liv ska vara och bli, hur vi vill bli bemötta och hur vi hanskas med andra människor..
Vad vi än hamnar i vår vardag så har vi nog önskat att vi fick vara någon annan eller att vi fick vara någon annanstans, jag tror att vi alla tänk så någon gång...Den tanken är nog inte fel alla gånger utan det gör att man vill förändra något - Det är stort att göra förändringar in i sitt liv och det spelar nog egentligen inte någon roll om det är stora eller små förändringar.
En förändring är bevis på att något avslutas och något nytt börjar. Det är ganska vanligt att känna rädsla och oro inför något som är nytt och okänt, det finns också nytt som kommer till en som är ofrivillgt men det behöver inte betyda att det är något negativt:) utan även här ge och ta det som kommer till oss..
Jag har också förstått att det finns människor som vill ge mycket ock kräver inget tillbaka- det finns människor som både ger och kräver något tillbaks- det finns människor som ger men tar tillbaka det dom ger... I vilket vi hamnar här får vi själv ta ställning till...Samtidigt finns det människor som både vill ha kakan kvar men samtidigt äta den...
Så med andra ord: Ge det du kan och ta emot det du får<3
År 2013
Ta med dig det du behöver
År 2014
Förvalta det du tar med dig och visa din respekt för det nya
GE OCH TA ER IN I DET NYA ÅRET 2014
TA MED ER ÅR 2013 FÖR DET HAR VISAT ER VÄGEN FRAM TILL DET NI STÅR PÅ IDAG
MYCKET KÄRLEK TILL ER ALLA<3
Att blogga!!!
Idag sa jag till mig själv att det var ju ett tag sen jag skrev och varför jag inte gjort det?? Ja blogg är ju en form av "dagbok online" men det kanske inte passar mig precis för att printa ner något här varje dag skulle göra mig ganska trött på mig själv:) Frågan som också dök upp var ju om det ger mig något att bara skriva lite då och då? Ja det är kanske så enkelt att jag inte behöver skriva så ofta för att det ska kännas meningsfullt för att fortsätta... Det är ju stundens inlevelse som gör det:)
Det finns ju en början och ett slut på allt men det som händer från att sätta fötterna i startblocken till att nå målsnöret är en lång resa för var och en... vad det innehåller är ju så olika från individ till individ.. Ibland så går mina tankar till att jag skulle vilja påverka mitt liv i större utsräckning än vad jag har möjlighet till, tanken har gått till och med att om man haft förmågan att skriva sitt eget liv, en form av manus... Att verkligen ha verktyg till att påverka, styra sin väg genom livet.. men i samma stund man tänker så lika snabbt så vet man att så skulle man inte vilja ha det.. Början finns och slutet finns resten får vara ett mystiskt mysterium och det är väl det som för oss framåt... Att det som gör att vi tänker, planerar, längtar, gör oss nyfikna, det som gör oss unika som människa, det som gör oss till den vi är...
Jag skulle kunna skriva om så mycket, har så många känslor om mycket men jag kan inte linda in det på ett bra sätt, det är för komplext och svårt... Har alltid sett mig själv som en huvudperson i mitt eget liv, nu tänker väl andra att det är väl självklarhet att man är det! Nej det är det inte, det finns dom som nöjer sig med att ha en biroll.. Att ha huvudrollen innebär inte att man ser sig som en stjärna utan tvärtom... Att kanske gå sin egen väg och våga stå för hur man är utan för den skull bortse från sina medmänniskor.. Att våga forma sig själv o inte utav andra men jag kan säga att det är inte alltid en ren känsla av behaglighet att gå sin egen väg utan att möta kritik och ett motstånd...Att få känna sig stark innebär inte att man inte är svag.. Att visa svaghet gör en stark... Men det är väldigt svårt att få människor att förstå att allting handlar om en kraft av balans...
Nu är det så att jag kommer att ta upp en episod i mitt liv som jag på något sätt måste utgå ifrån för att jag ska förmedla det jag upplever...Ja det är ju naturligtvis upp till mig själv det är ju inte så att jag känner att jag måste rent handlingsmässigt men kanske själsmässigt... Har väl aldrig riktigt satt det skrivna ordet på händelsen men har en gång för alla bestämt mig för det sen är det gjort...
Det är nu i dagarna 3 år sen Magnus tog sitt liv. Jag minns händelsen som den var igår samtidigt som jag har många minnesluckor från den dagen o en tid framöver..Måndagen den 18/10-2010 kom jag hem från jobbet,, Allt var som vanligt (tror jag) Efter en stund förde mina steg mig ut till garaget för att sen vända om och gå in igen, då jag upptäckte att dörren var låst.. Förstod inte vad som hände... Plötsligt hör jag som jag uppfattar att en dörr slås igen hårt, jag hör det en gång till.. Vänder om och går in i garaget igen och jag känner att något inte står rätt till.. Paniken växer i mig och jag blir fruktansvärt rädd.. Tankarna går på högvarv.. Jag beslutar mig för att kika in genom något fönster för att få någon form av klarhet av vad som sker.. Efter många vänder till och från sovrums fönstret så kommer det fruktansvärda svaret... Magnus hade tagit sitt och sin älskade hunds liv.. Sen gick allt så fort...
Att försöka bryta upp dörren till att springa runt i kvarteret för att få hjälp... Kom inte ihåg några telefon nummer till mina barn.. Panik, ångerst, rädsla... Men just då gick mina tankar inte till mig själv utan till mina barn... Hur skulle dom klara av denna fruktansvärda händelsen...
Jag hade underbara människor runt mig som hjälpte mig med dom mest praktiska sakerna just då som att på något sätt få bort allt som påminde oss om denna tragiska händelse.. Tack Bengt och Maria med barn.. Tack till min fina svärson och tack mina underbara barn som hela tiden fanns till hands för mig medan ni ockå kämpade med en stor sorg>3
Första året efter det som hänt var väldigt tufft...Allting runt tar sådan tid och kraft så sorgen fick liksom komma när det fanns "tid"..
Två dagar efter det som inträffat så bestämde jag mig för att återvända till vårt hus trots vissa påtryckningar att inte göra det.. Jag bestämde mig för att ta tag i situationen med en gång, jag var aldrig rädd för att återvända.. Det finns inget att vara rädd för... Sovrumsdörren var av naturliga skäl låst men efter 2 dagar så sa jag att nu får den öppnas, jag vill se inte undra hela livet hur det såg ut där inne.. Därefter så kände jag att jag gjort något jag inte skulle ångra.. Jag förnekade inte Magnus utan tvärom....
I allt detta så har jag varit stark och har en sådan respekt för livet att jag inte har någon bitterhet.. Visst är jag ledsen och sorgen finns men jag är tacksam att det var just "jag " som fick sista tiden med honom..
Efter 3 veckor började jag leva på som "vanligt" om man nu kan säga så med vardag o jobb...
Jag är inte sorglös. jag är inte opåverkad, jag älskade Magnus enormt mycket fast jag tog tag i mitt liv snabbt, Jag bestämde mig tidigt att jag har fått gåvan att få fortsätta ett tag till och det tänker jag ta till vara på... Nej jag har inte glömt honom eller kommit över honom för att jag lever mitt liv... Vi är olika, vi sörjer på olika vis o olika tid.. Men det gör mig absolut inte till en sämre människa...
Vi har alla fina minnen som vi vill bevara och prata om och även minnen av sorg men det betyder inte att man inte har gått vidare i sitt liv, Jag bara älskar livet och inget annat... Så döm mig inte...
Min filosofi och bestämdhet är att vi alla står i den slutliga kön, det är bara så att vissa av oss får en nummerlapp, det som gäller oss andra är att vi vet inte om vi hamnar före eller efter dom som fått sitt s.k nummer<3
JAG ÄR JAG OAVSETT VAD NI TYCKER......
den där dagen!!!
den där dagen!!!
Reflektion!!!
Dagarna går o jag följer följsamt med, nu börjar det närma sig det där vardagliga igen, det där som ger en status i samhället, det som tar upp en så stor del av vårt liv, det som gör o har gjort oss att vi ska kunna överleva o då pratar jag rent ekonomiskt men som oxå ger mig en form av frustration.. Att våra liv ska styras så mycket utav pengar, visst nu lever vi ju i ett samhälle som är enbart uppbyggt kring ekonomi..Utan pengar ingenting? ja i mångt o mycket är det ju tyvärr så..Man kan enligt dom kloka inte köpa lycka för pengar men om du köper något till någon som blir lycklig av det du ger??? Ja man kan nog vända o vrida på mycket...så även pengar:) naturligtvis är jag nog så klok att förstå att man måste ha dessa små eller stora rackare för att existera o man måste göra sin uppoffring för att ta del av dom men att dom skulle få ha huvudrollen i mitt liv hade jag väl inte önskat mig precis..Nu är det ju så att jag inte på något sätt klagar för jag har lyckosamt fått tillhöra den skara som klarar mig ypperligt, det vill säga att jag kan göra mig rättvis genom att betala mina räkningar o få mat på mitt bord.. sedan är resten upp till mig själv att göra mina dagar så berikade som möjligt..Det är ju bara jag som gör mitt liv o mina val:)
Som sagt så är det snart dax att återigen träda in i vardagen fast den har ju varit tydlig o synlig även under ledigheten men på ett annat sätt, ett enklare sätt,ett sätt som gjort denna semester till ytterligare ett minne som jag ska ha med mig resterade dagar framöver:) Vi säger ju att passa på att leva, uppleva för livet är så kort... Då helt sonika kom en tanke som att "finns det en mätsticka på hur kort eller långt vårt liv är??? Hur vet vi att livet är kort eftersom vi inte har några referenser till det? Jag vet och har erfarenhet av att för vissa av oss har o blir livet lite kortare än andras men det är kanske det som är vår referens? Om jag nu får säga att det är kanske tur att vi inget vet om när livet tar slut o det är nog en mening i sig för det ger oss en form av trygghet o kanske ger oss en tydlig spark där bak att ta vara på tiden som vi får, kvalitet mot kvantitet:)
Något jag gjort många gånger i mitt liv det är att fylla år..jag har ju fått äran hittills att få klättra högre upp på stegen som bara gjort utsikten bättre:) Visst kan man få till sig orden ibland att " är du så gammal"? Ja vad svarar man bäst på den frågan? Naturligtvis erkänna och hålla med att så är ju fallet... Men jag tillägger oxå att det är en underbar tid att just befinna sig i den fantastiska åldern som jag gör just nu o förhoppningsvis säger jag så även kommande år ( dom som tillfaller mig ) Men varje episod i sitt liv har ju sitt naturligtvis o sin glädje men ändå vågar jag säga att min tid är just nu:) det har jag säkert sagt många gånger under livets gång o det ska man faktiskt få säga o känna för då tror jag man kan mera leva i nuet o erkänna att man har det ganska fint, men visst finns det många anledningar att tänka att man skulle vilja ha vissa människor med sig fortfarande på sin resa men dom valde eller inte valde självmant att stiga av tåget.. Men samtidigt gett mig äran att få nya resenärer med mig på min resa samt att känna igen många bekanta som emellanåt ger mig sällskap:):)
Höstens intrång ger mig ingen större tillfredsställelse utan jag kommer att känna mig som löven på ett träd, sakta singla ner för att bli liggandes där på marken o blekna sakta men säkert... Men på något sätt känner vi nog så alla.. Vi vissnar lite under hösten o vinterns närvaro för att återigen hämta värme,ljus för att spira o blomstra ut igen när våren o sommaren kommer...Men ändå är vi speciella o har en förmåga att genomföra dessa mörka månaderna på ett helt klart godkänt betyg:) Vi är ju ett tufft släkte o tillsammans gör vi även denna tid till något ljust o med värme ( det är då värmeljusen gör sin entré) Ja vad säger man.. Jo att denna sommar har ju varit helt underbar vädermässigt:) man är ju så fulltankad av energi, solenergi o den är ju än så länge gratis så det bara att tanka fullt i sina sinnen o sin själ:) sen får man hoppa att det räcker till nästa station som förhoppningsvis vi stannar vid i April 2014:)
Under tiden ska vi hinna med mycket o göra bra val så Skapa dig en tillvaro där du är tillfreds med dig själv och ditt<3
Hösten är en andra vår, där varje löv är en blomma
och
Våren är naturens sätt att säga, att nu är det fest!
Hej:)
Det var ett tag sen jag skrev men så blir det ibland när man känner att man inte riktigt har tid eller att man inte vet riktigt vad man ska skriva.... Men som för alla även för mig så rinner dagarna på..Har väl hänt en hel del sen jag printade ner ord här:) Men nu äntligen står det semester i min agenda... En lång härlig ledighet finns framför mig, bara att suga åt sig det goa i livet:) Semester ja... varje år är det likadant, vi längtar så fruktansvärt mycket till att den ska komma så man blir nästan lite chockad när den väl kommer. Man ska liksom hitta andra andetag som gör en ödmjuk så man verkligen kan skapa ett lugn och en avkoppling som man sedan ska leva på så länge när man är inne på den "där" vanliga vardagen igen. Det jag uppfattar är att många ser sin semester då i princip allt ska hända, ett tempo som gör mig trött... Visst av förklarliga skäl så öppnar sig vår värld lite extra speciellt när man har semester under sommarperioden, allt som finns kring oss blir mer tillgängligt på någotvis.. Är det så eller vi vill bara tro att det är så? Vår stora vän o stöttepelare i detta är ju naturligtvis solen som helar hos med allt vad det innebär:) Jag har bestämt mig för att i princip ta dagen som den kommer men dock har jag planerat in vissa saker men så är det ju under hela året.. Bara att få se all grönska, känna värmen o känna ett lugn gör mig väldigt harmonisk och få finna en slags frihetskänsla.. ja ibland tappar jag oxå ord... Nu ska vi se... vad kan det vara??? kan det vara så enkelt som att få njuta, att tillåta sig bara vara, att komma ner på jorden där vi borde få vara alltid??
Kan förstå att för många är inte den långa ledigheten så enkel som man tror, tror det är värst för dom som inte hunnit eller tillåtit sig städa upp.. Vad menar jag med det? Jo semester är ju oxå en utmärkt period att börja reflektera över sitt liv och det är en bra början för att klara av allt det andra:) Jag tror att det är värst för dom som inte städat på länge i sitt liv - stökigare att reda upp. Dessutom är vi väldigt duktiga på att ljuga för oss själva, undviker att fundera över hur de hanterar sitt liv genom att boka upp semestern med resor, aktiviteter och mycket umgänge...För vissa blir den en frusterande period eftersom avkopplingen aldrig infinner sig i tillräckligt många och långa tidsjok.. Även i sin hängmatta så störs man av morgondagens planering - särskilt om den innefattar sådant man inte vill... Så ordet "borde" tar vi bort, känns mer som en varningsklocka, att få och känna en acceptans gör att man kan få den ledighet som man är förtjänst av:)
Som sagt har jag ju inte skrivit på ett tag men det innebär inte att livet har stått stilla, nej snarare tvärtom. Det har hunnits med student för bästa grannens dotter "MYSAN" en underbar stund med henne o alla andra den kvällen, tack>3. Sammankomster av alla dess former, födelsedagar, familjemiddagar, tjejträff, umgänge med underbara vänner, speciellt två som inte varje dag finns fysiskt i mitt liv men dom finns i mina tankar jämt o ständigt, varför? jo för dom vet (tror jag) o jag vet att man inte behöver finnas där varje dag för varandra för att vårda sin vänskap:) Jag menar mina fina.. Pia och Ann-Sofie, love you<3 Dessutom på allt detta så har jag mött en person som på någotvis gör att mitt liv har fått en rejäl bonus o då snackar vi om rejält o ingen liten lönehöjning:)
Vill passa på att här och nu önska er en fantastisk tid i vår sommarvärme, oavsett om ni har, haft eller inte tar någon ledighet.. Bara njut av dagen för den återkommer aldrig<3
Avslutar med några ord från Marie Fredriksson:
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld , finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen <3
Liten blir stor...
Tiden går och jag med den...Se mig för den jag är..
Ibland känner jag mig inte så stor, fortfarande finns det där barnasinnet kvar som gör mig till den jag är... Är det så att jag inte vill bli eller känna mig stor? Är det kanske så att det finns en rädsla för att vara fullt ut o helt "vuxen"? Jag tänker inte leta efter svaren utan jag tänker bara fortsätta vara den jag är:) Jag har alltid haft med skrattet och humorn genom årens gång, jag tror att det är en egenskap som gör livet till en bättre stund:) Visst präglas man av åren som gått och det påverkar ju en naturligtvis men ändå så har jag en "stor Stark" kraft till det positiva..
Min uppväxt har väl inte varit så stor skillnad från andras men har funnits episoder som gjort mig påverkad av en viss förtvivlan eller rättare sagt påverkat mig känslomässigt.. Att t ex inte veta vems sin pappa är förrän när man kom upp i tonåren utan det fanns 2 st kandidater till den post men till slut fick jag information att det fanns en annan som var min biologiska pappa.. Tyvärr hann jag inte träffa honom utan en dag ringde det på dörren, utanför stod en polis och beklagade sorgen och berättade att min pappa avlidet, året var 1991.. Hur skulle jag kunna sörja en "pappa" jag aldrig träffat??? Nej sorgen blev nog till en besvikelse att jag aldrig någonsin skulle få möta denna man...Fick ta tag i något som gjorde min vardag till ett lite kaos, det fanns ingen som kunde "röja" upp hans liv och vad det innebar.. I allt detta så flög tanken tillbaka då jag också fått till mig att jag vara bara en underskrift ifrån att bli bortadopterad men att min mamma i allra sista stund ångrade sig... Hur man tänker här vet jag inte men kanske en känsla av tacksamhet att jag ändå fick dela en liten stund med "min pappa" och att jag fick vara hos mina biologiska...? Om det där "biologiska har en sådan inverkan på sitt liv tror jag inte riktigt på utan det är väl vilka personer som finns i ens liv som gör en till "ett" men absolut är jag innerligt ödmjuk att jag fick vara kvar hos mina..Tyvärr så miste jag min storasyster i cancer 1996 och sorgen gjorde sitt intrång igen...Ja sorgen gjorde sig påmind under en lång tid, Monica som min syster heter, hennes sambo som hon delat många år med dog året efter... morföräldrar, farföräldrar, svärföräldrar,vänner och sen år 2010 då min magnus dog... Jag är absolut inte unik i detta utan gör bara en påminnelse till mig själv att vi alla går igenom saker i livet som påverkar en mer eller mindre...
Även i det s.k levande livet mister vi människor... Människor som kommer in i sitt liv men försvinner lika snabbt, människor som åtminstone hinner sitta ner o "Ta en kopp kaffe" umgås en kortare eller länge stund men för att sen inte finnas där...Vänskap som består, vänskap som rinner ut i sanden....Det som gör ont i hjärtat är dom som man vill ha kvar men som valt bort mig av någon anledning... Men så är det ju, vi är ju bara "MÄNNISKOR"
Att vissna vissa stunder är att ge liv...Att vakna varje morgon och ge sig själv en känsla av grönska och att känna att det "knoppar" upp något nytt varje dag gör att mina dagar för det mesta känns som en gåva till bara mig och det ska jag ta tillvara på<3 Visst jag kan hålla med om att ibland låter jag lite patetisk och enkel men ändå står jag för det jag känner och tänker, ingen kan göra mina dagar om jag inte själv är med..
Fick genom att välja en bild på ett möte hur vi var eller kände oss... Bilden jag tog var en Kanin som var på väg att hoppa över ett hinder: samtidigt som jag känner mig ödmjuk och vill kramas så kan jag "stampa" ner foten o säga vad jag tänker och tycker o därmed försöka övervinna ev problem eller bekymmer genom att "hoppa" över hindren som kommer i min väg....Dock ej ska jag förknippas med att vilja vara en Kanin på Gotland:):) Fast det kan man ju kanske vilja vissa dagar:)
Att skriva är att känna sina ord.. Inte att söka efter ord....
Tiden...
Ja Tiden... den finns ju hela tiden.. vi pratar om tiden hela tiden men vi ser inte den men vi känner av den..Vad är tid för dig, vad är tid för mig? Tiden är ju ett flöde som hela tiden finns i vår tid... Märker ni att den finns där hela tiden:)
Hela tiden säger vi: vad tiden går, känns som tiden står stilla, jag har inte tid, tiden bara flyger iväg...Men lika väl känner vi att tiden går...Tanken har funnits om man skulle kunna stanna tiden? var man då fast i den tidpunkten för evigt? Jag tror att vi alla har någon gång känt som att tiden stod stilla...Tiden känns gå långsamt, 1 minut kan kännas som 1 timme och ibland känns den som den går fantastiskt fort fast det bara gått någon minut..Om inget annat så går tiden väldigt fort när man har roligt:)
Därför har jag bestämt att jag ska inte följa tiden utan tiden ska följa mig, visst har vi tider som vi måste följa men det är en sådan liten bråkdel av vårt liv utan det handlar om hur man förbrukar tiden och gör den till din tid...
Man får aldrig tillbaka tiden som gått men den finns som ett tidsminne och har kvar den i fram"tiden"
När vi för det mesta pratar om tid så är det klockan vi pratar om men det finns ju olika tider: Bättre tider, sämre tider, nutid, dåtid, mellantid, baktid,flyttid, komptid, ja listan kan göras lång... Men hur vi än vänder och vrider eller skruvar fram tiden så måste vi bli vän med den.. För egentligen handlar tiden om livet och är du inte ett med tiden så blir inte ditt liv harmoniskt...Att försöka ta till vara på ögonblicket "NUET" som verken visar oss tiden tillbaka eller framåt utan endast "Nu".. Njut av den tiden du får och har haft.. Försök inte säga att tiden är något som springer iväg fast vi tycker det många gånger. Utan ta vara på tiden och gör den till ditt så tror jag att vi alla får en samtid som får oss att må bättre<3
Att leva i nuet ger dig en större närvaro....Kram
.
.
Fredag till Fredag
Tack fredag för en underbar kväll med alla mina tjejer:) det som gör att detta är en upplevelse, är att här fångar man in mycket av allas vilja att dela med sig av samtal, skratt, musik,dans, det enda man möjligtvis borde sakna i allt detta är väl "männen" men konstigt nog så finns dom inte ens i tanken denna stund:) Tror att det är en form av det forna "symöten" man hade förr... Men här verken stickar,virkar eller syr man, vi använder oss av knyppling av värme och en underbar gemenskap:)
Veckan som gått har gett mig både det ena och det andra.. Ja det tredje o fjärde med, allt handlar ju om hur man ser på saker och ting:) Känner att jag inte behöver gå in i detalj om min vecka så jag tänkte med en enda mening ringa in den: " Veckan som gått är..JAG
Något jag har funderat på mycket dessa dagar är, Lyssnar jag på andra, går jag alltid min egen väg eller blir det något mitt emellan? Vilka är de viktigaste besluten jag tar? Det kanske är så att det som började som en oviktig sak kanske med tiden visar sig vara ett livsavgörande val. Allt som jag har idag och allt som jag är, kommer från beslut som jag tagit någon gång på resans färd, små som stora, Det jag väljer idag skapar min framtid.....
Men jag vet också av erfarenhet att det inte är så alltid, alltså ingen skriven regel utan vi påverkas också av det oväntande som händer...Som gör att man får välja en annan väg och göra nya beslut...
Mio & Magnus
Dom "bara" fann varandra<3
Tack Fredag för ytterligare en fantastiskt dag... Här ska jag inte heller gå in i detalj för det vill jag just nu bara ha för mig själv men jag kommer troligen att dela med mig av detta när jag känner att jag är redo<3 så lite hemlig just nu får jag vara....När jag skriver så har Lördagen intagit mig på allra bästa sätt och jag ska verkligen ta hand om dagen<3
KRAM
Tisdag, verken början eller mitten...
Som vanligt vaknade man tidigt för att se vad denna dag skulle innehålla:) Vetskapen om att känna efter hur min rygg mår och den mådde på sitt sätt, dock ej som jag hade önskat...men som väl är så vet jag att det har en övergång som tyvärr mycket annat inte har.. Har i dagarna känt att min frustration bara mer och mer blir tilltagen men det är väl något som vi alla känner emellanåt. Som t ex att åka iväg och fiska, målet är ju att något ska fastna på den där jäkla kroken men som oftast av erfarenhet så gör ju det inte det och automatiskt så ställer man sig frågan, varför? svar har man ju på allt, konstigt nog, det är för varmt, det är fel tidpunkt etc... Men vi vänder också på det och tänker att det var ju ändå en härlig och avkopplande stund:) Så gör vi ofta för att ha kvar känslan att allt är bra, hittar något positivt i det negativa: jaja att du inte fick det jobbet du sökte var nog meningen, du är säkert menad till något bättre....Vi säger ju att det vi har eller går igenom alltid har en mening. ja hur fan skulle det annars se ut.. Allting är väl en mening oavsett val eller händelser.. Jag försöker leva efter principen:
LIVET ÄR INGET PROBLEM SOM SKA LÖSAS UTAN EN VERKLIGHET SOM SKA UPPLEVAS<3
Som människa jag är så inser jag också att i verkligheten finns inslag som man måste lösa eller åtminstone försöka vara engagerad i...Blir så jävla trött på allt som händer runt oss, i vår vardag, i samhället eller man kanske ska sträcka sig så långt som i vår värld...Jag är väl inte bättre än någon annan på att förändra eller ha tron till det.. Men jag är ju inte den som blundar för allt och stänger in mig.. Men inte heller den som startar det som är så vanligt idag, kommissioner, utredningar m.m..... för att så länge vi "tror vi gör något" så blir allt bra...Vi har kommit så långt i samhället så dom mest betydelsefulla sakerna rinner ur oss genom fingrarna.. Det där primära som vi tror ska vara en självklarhet är idag något många får kämpa för och samtidigt blir vi människor mer och mer känslokalla mot varandra...Människor varandra ut och in i ens liv, ibland känner man sig kanske som en dörrmatta eller som en madrass ( o då pratar jag inte om någon hästens madrass minsann) eller bara som en dörr som slängs igen..
.–Om det då inte blir som man har förväntat sig så blir man missnöjd. Inte för att det är dåligt utan sämre än man väntade sig...Det vanligaste sättet att må bra är att man låtsas må bra. Det vanligaste sättet att ha roligt är att man låtsas ha roligt. Det vanligaste sättet att vara en god människa är att man låtsas vara en god människa. Äkthet är en ytterst ovanlig sak hos mänskligheten, men det skulle kunna vara och borde vara det vanliga tillståndet... kanske jag låter väldigt allvarlig men ibland behövs det komma upp till ytan även för mig för att se och känna och inte bara kasta bort över en axel eller två...
Men samtidigt i denna tanke så har jag kvar tron till livet o humöret är på topp:)
Jag vaknar varje dag lika naken som öknen är för övriga världen, lika öppen,varm som utbredd för att ha tilltron till någon som kommer att inta min dag med nyfikenhet som med kärlek<3
Ge mig din dag så lovar jag dig att du ska få min:)
Greppa tag.....i vad?
Ska här försöka greppa tiden som gått sedan tidigare inlägg, men det känns som när jag tömde min torktumlare idag, jag hade nog lagt in alldeles för mycket men jag försökte greppa tag i allt då det visade sig att hälften föll mot golvet, man tror att man har grepp på allt men så är det inte alltid:) Dagarna har sprungit på men dom har innehållit allt från mys med barnbarn som mys med......... ja även här får er fantasi flöda:) Förra veckan var jag långledig och som innehöll några härliga dagar med dotter samt barnbarn.. Första färden gick mot havet och stranden, solen visade sig från sin bästa sida, lite fika och lite lek som innebar en härlig stund:) Dagen efter så drog vår färd mot naturum, där jag och Mio fick gå in i någon form av simulator... vi satte oss ner o helt plötsligt blev det alldeles mörkt.. tror Mio ville visa den man han är ( 5 år) o flyttade sig väldigt nära mig för att visa sin trygghet.. Vet inte vem som var mest pirrig i magen för det som skulle ske, men färden tog oss mot högre höjder över stan i en helikopter för att sedan åka båt på helge å... Helt plötsligt så var vi i en ubåt som Mio sa... Under vattnet mot dom stora fiskarna:) dörren öppnade sig o när vi ut kom från detta äventyr så styrde vi vår steg mot restaurangen för att få våra magar stillade... Sen blev det lite lek i tivoli parken där Milla ( 9 mån) tog en tupplur:) denna lilla dam är en härlig solstråle, alltid ett stort leende när man umgås med henne:)
Dessa dagar har jag tankat energi och själsvärme som räcker länge.. O så får man ett Välbehag och den har jag just nu... Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den.. Men den är så otroligt skön och jag har nästan lite rysningar över hela kroppen..Det är ju så att vi motiveras av två olika saker, önskan att uppnå välbehag och önskan att undvika obehag.. Därför försöker jag alltid vakna med att ha en inställning till att se o känna mig positiv..
Jag har också förstått att kunna ge kärlek till någon eller något är svårt om du inte känner kärlek till dig själv, den stunden jag kan känna så, då ger jag lite av mig själv utan att fordra något tillbaka. Det kostar så lite att ge från sitt innersta, det är en rikedom som jag har fått alldeles gratis:)
Veckan avslutades med helg som den alltid gör... dom där få dagarna man ska hinna göra så mycket.... lika fort som fredagskvällen står för dörren o den öppnas, lika fort står måndagen utanför o väntar:) i vilket fall som helst så tog jag och en kompis tillfället att ses, härlig dricka o en massa härligt prat med inslag av skratt o allvar:) hon är en underbar person som man kan känna sig avslappnad med och framför allt ha skoj med... Sedan intog vi stadens erbjudande och det blev en väldigt lyckad kväll<3 ja dessa dagar har erbjudit mig så mycket mer men även stunder av förvirring, typ... När någon sa i stridens hetta,- titta en kanel, nej sa jag, det heter inte kanel utan kamel,dessutom är det ingen kamel utan en drumeldar<3
.
Jag...
Den dagen jag bestämde mig för att börja skriva har det hunnits med några höjande ögonbryn men som jag sa i början att det är först och främst för min egen del, att jag sen delger det är en annan historia:)
Samtidigt är det ju stundens ingivelse som påverkar det jag skriver och det gör ju att det känns extra färsk för min del:) skrivandet blir som nyanser av tankar..
Att också bestämma sig för att " bli blottad" gör ju inte saken lättare precis men jag står och vill stå för den jag är, jag har inget att dölja, i alla fall inte för mig själv.. Men sen att blottlägga sig för andra.. Det bekymrar mig inte på något vis utan tvärtom och det handlar absolut inte om att behöva få en bekräftelse utan snarare om att visa vem är "jag".
Att vara eller icke vara är ingen fråga för mig utan jag ska vara... Den som är engagerad, pratar mycket, tar kanske stor plats ibland, den som skrattar, den som vill må bra och att andra mår bra, den som strular till saker, säger fel saker, snurrig, listan kan säkert göras lång men jag är så medveten om vem jag är och jag vet också att alla "inte älskar mig" tur är väl det för hur hade världen sett ut om alla gick på min linje:)
Denna Påskhelg som flertal storhelger innebär för många en sammankomst av familj och vänner, själv hade jag bestämt för att tillbringa en dag med mina barn och så blev fallet "långfredagen" :) Alltid en stor tillfredställelse att få umgås med dom och dessutom mina barnbarn. det är kärlek<3
Sen kom den där dagen "dagen efter" som man egentligen säger i andra sammanhang men för mig innebar det en dag av en känsla som inte ska existera " den där tomma känslan" den som kommer som ett brev på posten, lika oförväntad samtidigt som förväntad... känslan du inte riktigt kan ta på eller förklara... känslan som man inte kan förbereda sig på... Det är som att springa ett maraton lopp fast själsligt... Man kan inte vila bort känslan utan jag har lärt mig att acceptera den, möta den utan att för den delen känna mig svag... Jag har också förstått att det är just i den "känslan" som är "Jag"...utan den så vet jag inte vem jag hade varit, för det är ju i själen vi finns, resten är ju ett skal.. Att våga visa och känna gör att man blir hel som människa.. Att inte ha ett eget värde innebär att man inte kan sätta värde på andra...
Känslan har en egen klocka, jag vet aldrig när den börjar eller slutar.... Jag vet också att känslan är ingen trogen följeslagare utan den är bara helt plötsligt borta.....
Som idag när jag var en runda i affären inte långt härifrån så först mötte jag en kvinna med dunjacka o halsduk för att i nästa stund möta en man med Hawaii skjorta och shorts:):) Ni ser...att vi ser och känner olika:)
